Vaknade efter en kass natt. Sov knappt en blund, tankarna var inställd på katastrofläge och jag kunde inte sluta oroa mig för saker. Ibland slumrade jag till och då ersattes paniken och stressen till mardrömmar om den kommande dagen. Halsont gjorde inte saken bättre heller. Men viking som jag är så klev jag upp, tröck i mig en hel del gröt och tog tunnelbanan mot skolan. Jag tog rätt, hör och häpna. Jag kollade mig omkring och utstuderade varenda människa med tanken om att det kanske var en kommande "klasskamrat". Jag gick med skakiga ben in på skolan och träffade de andra tjejerna, konstig känsla. Den första timmen kunde jag inte sluta le, allt var så enormt häftigt och jag fattade inte att jag var där. Men sen forsatte infon i 4 timmar till och det som en gång varit glädje hade förvandlats till panik. Hela jag överöstes med tankar om att jag är för ung, inte kommer klara det, praktiska problem och jag ville bara skrika. Jag trodde mig kunna rätt mycket innan jag kom hit... men kära nån, denna industri är en hel vetenskapsbok multiplicerat med tusen. Jag hade en jättejobbig känsla i kroppen när jag skulle gå därifrån. Hur kommer det fungera? Kommer jag lära mig? Kommer jag bli godkänd? Kan jag fixa det här? Får jag ihop modeller? PANIK. Jag ville bara försvinna genom marken. Så jag kom tillbaka hem efter några missöden på tunnelbanan som jag inte orkar skriva om, och käkade mat för att motverka tårarna som brände. Kände mig så vansinnigt ensam. Stressad till tusen så satte jag igång med den stora läxan vi fått tills imorgon. Kära söta, vad har jag gett mig in på?

 

Vi fick vår sminkväska också med alla produkter. Wow vad det var grejer att gå igenom. Förstod inte ens hälften! Men det här ska gå, ellerhur? Det finns inget annat alternativ. Jag hade ju bestämt mig för att lyckas. Jag kan ju inte backa ur nu?

 

Nu måste jag sova. Hela dagen har varit kaos. Åh vad jag inte vill sova ensam nu.

 

/ Fluffet